och studerade där under en kort period - han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla. I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta. Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega - en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.