scener tar David Anthin fasta på båda dessa förhållanden, då han analyserar Evert Taubes författarskap ur ett uppträdandeperspektiv. Detta är den första stora framställning som undersöker för­h­åll­andet mellan Taubes scener och hans litterära och musikaliska alster. David Anthin utnyttjar tidigare okommenterade artiklar, recensioner, manuskript, brev samt radio- och TV-program. Vi möter ­Taube som enkel sjöman i en stökig, men nykter kabarélokal 1919, som geni­alisk ordenspoet på Den Gyldene Freden under första hälften av 1920-talet, som hela Sveriges bohemiske schlagertrubadur på konsert­estraden och i de svenska folkparkerna under 1930- och 1940-talen, som rutinerad radio- och TV-stjärna under 1950- och 1960-talen och slutligen som hyllad nationalskald på Gröna Lund under perioden 1961?73. I boken framhålls inte bara att Evert Taubes scener påverkade hans författarskap, utan det framgår också att det var på dessa scener, ­i mötena med publiken, som Taubes odödliga visor och berättelser till stor del skapades.