sökt sig till Frankrike med kanske större möjlighet att få stanna. Men det innebär nytt språk, nya regler, nya sammanhang. Till en början bor de på gatan, saknar de goda sidorna av Sverige men är oroliga över att tvingas dit för att sedan deporteras till Afghanistan. Annette Rosengren har följt många unga svensktalande afghaner i Paris under deras steg in i det franska samhället. De unga berättar om Sverige och Frankrike, varför de lämnade Sverige, och om sina liv. De visar upp "sitt" Paris och författaren vandrar omkring på gator, i tältläger, söker upp köerna utanför daghärbärgen, och fortsätter hålla kontakt och reser till Paris. Boken beskriver också Frankrikes och EU:s lagar och praxis, det franska civilsamhällets stöd till flyktingar och migranter och hur de unga försöker ta sig fram i allt detta. Olikt Sverige har de flesta hittills fått stanna i Frankrike även om vägen dit kan bli lång. Ett kapitel tar upp Afghanistan och den svårt utsatta minoritetsbefolkningen hazarer, som många i Sverige tillhör. Slutkapitlet resonerar kring Frankrike avseende migration och immigranter.