är både Boyes mest kända och sista publicerade roman, och är översatt till fler än tio olika språk. Den har inspirerat romanen Kall feber. Romanen innehåller inslag av både science fiction och dystopi, och beskriver ett framtida samhälle där individen tillhör staten, enbart har betydelse som en del i gruppen och ständigt övervakas. Den drar inspiration från samhällsutvecklingen i både Tyskland och Sovjetunionen innan andra världskriget. Trots det ständiga övervakandet och det stängda samhället beskriver romanen även djupa mänskliga känslor som kärlek och strävan efter frihet.... Kallocain är en mörk skildring av ett samhälle där individen bara är ett kugghjul, viktig förvisso, men lätt att byta ut om det blir något ”fel” på det. Samhället är präglat av hjärntvätt, propaganda och övervakning – överallt finns elektroniska polisöron och varje hem har ett hembiträde vars uppgift också är att informera polisen om eventuellt avvikande beteende. Dessutom kan vem som helst ange den om man uppträder misstänkt. Barn skickas iväg till speciella uppfostringsläger redan som sjuåringar, och indoktrineras där till att bli goda, lojala medsoldater. Det tillhör goda, lojala medsoldaters plikt att ange andra som inte kvalificerar in i gruppen. Människor i allmänhet inte bara finner sig i kontrollen, utan tvärtom uppskattar de den höjda säkerheten de är övertygade om att kontrollen gett dem. Världsstaten - landet i boken - har på grund av krigshot från Universalstaten tvingat ner människorna under jord. Där lever de i olika "celler" Kemistäder, Skostäder och så vidare, men byggnationen sträcker sig nedåt som skydd mot faran. För att undvika spionage tillåts inte medborgarna i de olika cellerna att besöka varandra, och om familjer splittras är det för gott. Statens kontrollsystem fullbordas den dag kemisten Leo Kall uppfinner en drog, som uppkallas efter uppfinnaren, Kallocain. Detta serum får människor att avslöja sina innersta tankar, och är avsett att användas för att avslöja statsfientliga tankar. En natt invaderas Världsstaten av sin fiende och Kall blir fånge i Universalstaten, som liknar Världsstaten. Kall skriver i hemlighet ned sina minnen. Där reflekterar han även över att fångenskapen trots allt inte är mycket sämre än hans tidigare "frihet". Trots allt vägrar han sluta tro att hans Kallocain skall kunna hjälpa människor att skapa en ny, bättre värld.