Romanen och tattaren : bilden av resandefolket i svensk skönlitteratur 1842 till 2018af Magnus Berg

Resandefolket har nästan aldrig fått vara med i böcker för sin egen skull och har sällan fått huvudroller. De har plattats till för att fullgöra stereotypens grundläggande uppgift: att spegla huvudpersonerna och deras problem. Det har, enligt stereotypens logik, oftast skett genom att "tattarna" fick utgöra förskräckande avvikelser från det normala eller något exotiskt och lockande. På så sätt normaliserade de det normala. De skapade trygghet eller kanaliserade längtan.
Redan när den svenska romanen fick sitt breda genombrott fick resande- eller romanifolket en plats i den. De resande benämndes "tattare" och fogades in även i de stora, kanoniserade författarskapen, allra först i Carl Jonas Love Almqvists "Tre fruar i Småland" från 1842.
"Tattar"-motivet lever kvar i svensk skönlitteratur. Ofta är bilden av "tattarna" lika förgrovad och förenklad som förr. Men undantag finns. Bland de böcker som visar gedigna kunskaper om gruppens historia utmärker sig Sven Rosendahls "Gud fader och tattaren" som utkom redan 1951 och Ragnar Järhults "Andreas och Emilia : en tattarroman" (1984).
I den här boken följs "tattar"-motivet genom drygt åttio skönlitterära prosaverk skrivna av flera stora namn i den svenska litteraturhistorien: August Strindberg, Stig Claesson, Eyvind Johnson, Majgull Axelsson, Kerstin Ekman, Sara Lidman med flera. Verken relateras alla till det som är känt om resandefolkets historia och kultur.
Magnus Berg är etnolog och museolog. Han har skrivit ett tiotal böcker i olika ämnen. Två av dem - "Ett ömmande hjärta" och "Boken om Popp och hans mamma Alice" - berör aspekter av resandefolkets historia.